i deras datarum. med musik och tända ljus. som de gamla goda nätterna
goda var kanske visserligen till att ta i
känner att jag är där igen. i steget där jag vet att jag måste välja, stampa ner o gör om
jag måste ändra mig för att må bättre. men det är svårt att ta det första riktigt steget
utan någons hjälp och någon som tror att man klarar av det.
är nog på ett sätt väldigt trött på att vara ensam. inte ensam som i desperat efter
förhållande utan bara ensam som i ensam utan vänner. riktiga som finns där.
det känns som den där dagen i åk2 på gymnasiet ändrade allt. efter dom månaderna
har jag nog aldrig blivit densamma. aldrig kommit in på samma sätt igen.
alltid haft en stämpel, som om något står i min panna - som får folk att tro att dom vet
och sen döma efter det. men jag är inte sån. jag har aldrig varit där.
och misstag kan väl alla göra?
ibland får jag för mig att jag bara skulle sluta jobba, säga upp lägenheten och flytta
vart som helst utanför tranås gräns. någonstans där ingen vet ngt, eller tror sig veta
jag är trött på att ha placerats i facket där alla tror att dom får bestämma över mig
vill vara mig själv, vill kunna bita ifrån och säga stopp! vill skrika ut att ni har fel
jag är inte den - jag är den andra. men jag är nog helt enkelt för rädd för att tappa
fattningen igen, så jag låter bli. jag låter er tro att ni vet hurdan jag är och borde vara.
men en sak förstår jag inte, jag förstår inte hur jag kan behöva stanna i det där facket
folk är ju där och balanserar hela tiden, står på kanten på ett ben, men utan att trilla
varför föll jag så enkelt? var jag för svag för att stå kvar? för dålig på att balansera?
eller hade jag bara oturen att hamna på fel fot ute på balansgången..
är glad att musiken aldrig springer ifrån mig! den har räddat mig oskiljaktiga nätter
i nätter med ensamhet, tårar och tystnad så har den fått mig att känna att
jag inte är ensam om iallafall för en liten stund..
och sen räddar leenderna mig. skulle vilja säga att jag lever för dom
jag trivs med lugnet som sprider sig i kroppen när man får ett leende tillbaka av någon
från någon som förhoppningsvis gör det för att dom blir glada av att se mig och
känslan av att någon kanske bryr sig och tar emot mig för ett tag om jag faller.
känslan av att jag kankse inte är så ensam som det känns ibland.
det är skönt att hoppas och kunna drömma sig bort ett tag
men jag måste medge det, jag saknar stunderna med dig
<3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar