dina riktiga vänner?

ibland tror jag att emil har rätt. vi skaffar oss inte fb för att hålla kontakten med våra vänner
för vilka då? våra riktiga vänner håller (borde) vi kontakten med ändå.
dom står där beredda med sina axlar för att ta emot tårar i alla lägen, inte bara när statusen talar om det.

så ibland tror jag att han har rätt, min kloka lillebror
egentligen tär det mer på våra självförtroenden än vad det stärker, att hålla koll på alla våra såkallade vänner
man känner sig misslyckad och ensam av att se alla andra göra ditten och datten, och inse att man inte gör något av det själv
samtidigt som alla bara visar upp den sidan av sig själva som man vill att andra ska se.
den bra sidan (ingen vill visa sina brister) i hopp om att andra ska bli avundsjuka. och man får leva på lite skadeglädje.
för när allt kommer omkring kankse det är den enda sanna glädjen? när det gäller att förverkliga sig själv?
man vill vara lycklig, omtyckt, ha många vänner och allt det dära. i visa fall till vilket pris som helst.
och man gör allt för att visa den positiva sidan av sig själv, för att andra ska tänka att som han/hon så skulle jag också vilja ha det i mitt liv.

men är det verkligen alltid den sanna sidan du visar? ditt rätta jag?
är det inte bara sidan du målar upp för dig själv, efter o ha sett alla andras "lyckliga liv" uppdateras,
och du vill ju själv inte framstå som sämre. du vill ju inte visa dina brister. att du är ensam.

men tänk efter, dina vänner? vad vet dom om dig egentligen? och varför?
är de det du väljer att visa dom i ex. en facebookstatus? eller är det för att ni umgås o pratar?
vilka är dina riktiga vänner egentligen? som faktiskt bryr sig - känner dig - och vet hur du mår - trots avsaknad av en statusuppdatering.

jag tror sorligt nog att dom är allt för få.
och att annika marklunds ord fortfarande är väldigt sanna för många. hur hemsk det än känns att erkänna det.

ibland blir jag faktiskt rädd för vart vårt samhälle är påväg att ta vägen.....