ligger nedkrupen i sängen o känner doften av descutanlösning i håret.
imonbitti är det dags för de jag både väntat, längtat och fastat för de senaste månaderna.
klockan 07.00 ligger jag där på operationsbordet igen. och jag känner att nerverna börjar smyga sig på.
har fortfarande en obeskrivlig trötthet i hela kroppen trots ett ovanligt högt snitt av sömn under helgen.
känner att det här håller på att ta knäcken på mig, o idag var det extra tydligt när tårarna trängde igenom att jag inte orkar mer snart.
och ibland känns det som om jag kämpar, sliter och drar för allt jag är värd, utan resultat.
som om någon på förhand redan bestämt för att jag inte ska lyckas. att jag måste anpassa mig.
göra om, och göra rätt, och ställa in mig i ledet för vad andra tycker och tänker.
men jag är inte sån... jag passar inte in där. och det kommer jag nog aldrig att göra.
jag går balansgång på en svag tråd högt uppe i luften
vet vart jag vill, men det blåser och virvlar omkring mig, och ibland är det svårt att fokusera.
och veta vilken fot man ska sätta framför den andra för att få bästa balans.
fast de som gör ondast är nog era skratt, när ni står bredvid, och det kommer en vindpust som griper tag i mig.
och jag undrar hur du gör, om det är lättare att falla, med ena foten utanför?
det sätter tankevirvlar inom mig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar