jag kanske aldrig har suttit ensam vid bordet som hon i filmen. jag har suttit där många gånger.
ibland varje dag. men jag har alltid hamnat lite utanför. varit närvarande och synlig, fast ändå osynlig.
aldrig passat in. aldrig tillhört något gäng. och aldrig frågats efter.
jag har suttit där för att jag satt där först. för att stolarna bredvid mig var lediga. eller för att det fanns en extra.
men det är skillnad på att sitta bredvid, och sitta med. att stå bredvid eller bli inbjuden.
man kanske inte förstår det om, och sålänge, man tillhör dem som sitter med. men skillnaden är stor.
du är någon som sitter där, men ingen man ställer fram en stol till, ingen man tänker på när man väljer bord,
ingen man räknar med, ingen man väljer efter, ingen man saknar, och ingen man frågar efter.
du bara är. du är för att det fanns en ledig plats nu och just idag. men kanske inte om en kvart.
du finns inte med i beräkningen och du måste själv hämta en extra stol om du ska sitta bredvid.
ibland blir jag verkligen rädd.... så många av oss är fortfarande är kvar i våra högstadiebeteenden.
inte ens nu när vi är vuxna kan vissa sträcka ut en hand, ställa fram en stol, eller erbjuda och inbjuda till att någon annan får vara med
vi är flockdjur och vi gillar inte inkräktare. de som inte är precis som oss har inget här att göra.
men de som inte har någon flock? någon som är precis som dem? vart ska de ta vägen?
många av oss blir fortfarande frustrerade över att människor är olika. och ser ner på varandra.
men för mig är olikheter är vackert. och en flock av många olika färger starkare än de enfärgade.
men ni som inte är där, snälla förklara för mig, hur ska vi ens kunna närma oss varandra när vi inte bjuder till?
-
jag tänker tillbaka på alla vårvädersfester, på alla som varit där, alla som jag trots aldrig fått ett hej av försökt vända trenden med
öppnat min dörr för i hopp om att de inte ska sluta cirkeln när jag kommer igen på måndag.
alla jag försökt vara till lags för. men aldrig fått någonting tillbaka av. aldrig fått en inbjudan av. eller ens en tanke på det.
eller alla er som jag verkligen trodde på, hur ni när jag fick mitt största slag i magen valde att titta bort
fokusera på annat, och låta mig vara ensam i sorgen istället för att ge mig en kram.
jag vet inte riktigt vilket som gör ondast...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar