man går på livets väg, man möter människor, man tror att man gör medvetna val i vilka man fastnar för
men hur mycket man än försöker att påverka det så tror jag att tillslut & ibland står man bara där.
man kan inte påverka alla val man gör, ödet säger sitt. och man får bara följa med.
tänk efter själv, har du varit i den situationen där du känner att du fått ge efter för vad du borde göra
för att någonting annat inom dig säger åt dig, och gör åt dig, någonting annat.
något som kanske inte är lika klokt enligt din hjärna. men som du ändå inte kan hindra dig från. hur mycket du är vill och borde.
du är menad för någonting, och ibland säger huvudet emot men kroppen klarar inte av det, och drar dig åt andra vägar.
jag är ganska övertygad om att vissa människor, vissa platser, vissa händelser, här och nu,
är förutbestämda. och när du väl hamnar där så kan du inte säga emot.
och det gör lite ont att känna att man varit så nära.
känt spänningen, men aldrig trott på att den kanske fanns där vare sig jag byggde upp den eller inte.
inte vågat släppa på, låta ödet få bestämma utvägen, för att man är rädd för att trampa någon på tårna
men ärligt talat, om det inte är jag som bestämmer utvägen, varför ska jag då straffas för den?
varför ska jag vara rädd att trampa någon på tårna, göra någon illa, om jag ändå inte kan bestämma över det.
för att jag, vilken väg jag än väljer, och hur jag än försöker, kommer gå över samma mållinje. samma utväg.
jag fick mig en tankeställare av T´s kloka ord igår.
om någon annan kan känna spänningen jag känner - känt - kommer känna, då måste den väl existera?
eller kan psyket lura oss alla att tro att vi känner det för att vi själva vill känna det.
det kallas tvivel det där som stör
men om spänningen en gång funnits, försvinner den aldrig helt då? kan den bubbla upp igen?
precis som när man möter en människa man trodde man var över för länge sen, men som på något konstigt sätt
inte alls står i det där facket man placerat dem i en gång, när man möts igen.
för visst är det väl lustigt om andra kan känna spänningarna fast utifrån? från ett annat perspektiv, om de inte finns?
och när jag tänker efter, med hur många kan man sätta fingret på exakt vad det är man fastnar/fastnade för?
både när det gäller kärlek och vänskap.
kan vi verkligen påverka allt i den stora utsträckning vi tror?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar