de svåraste bekännelserna, del1

jag antar att jag är alldeles för rädd att se det. jag vill inte öppna ögonen och se verkligheten

utan gömmer mig bakom ljuset och hoppas att du en dag glömmer bort. att den dagen är snart.

behöver frisk luft i mina lungor, behöver höst och långa nattpromenader, mörka nätter

och någon som lugnar mina nerver. för jag vet inte hur jag ska göra längre.

det gör ont. på riktigt. det riktigt sliter inuti mig och jag undrar allvarligt om, och när, det tar slut.

jag är trött på meningslösa nätter med tårar nedför kinderna, och känslan av att aldrig räcka till.

ja, vad vill du ha? hur vill du ha mig? varför blir jag aldrig tillräcklig?

ibland undrar jag hur många gånger jag ska behöva försöka ändra mig. innan jag blir nöjd.

för jag är fullt medveten om att det största felet ligger hos mig själv (fast det är tufft o erkänna)
men jag kan inte ensam. jag vet inte hur jag ska göra. jag har gått den här kampen länge nog.

och varje gång jag tycker att den börjar vända - river du alla murarna jag byggt upp igen

o det är inte rätt för vare sig dig eller mig....

men snälla, se att jag försöker. att jag inget hellre vill än att komma härifrån. vara "normal"

och kunna göra allt det där som alla andra gör. utan ångesten, osäkerheten & förtvivlan i bröstet.

och jag önskar att du bara höll min hand, hårt, och lovar att det kommer bli bra.