då jag sitter som klistrad framför skärmen, och fascineras över deras oerhörda styrka o livsglädje.
att livet kan ändra sig så plötsligt, byta spår och ge nya förutsättningar under loppet av ngr sekunder
men att du ändå fått en andra chans o har två val - att se det bästa av din nya situation, eller ge upp
och jag önskar att jag haft hälften av deras mod & styrka för att se det positiva istället för det negativa.
men det kanske man inte förstår förens man är där. kanske för att man är rädd. och inte vågar.
och för att man, när någon annan drabbas, är alldeles för feg för att försöka förstå och
känner sig alldeles för osäker och inte vet hur man ska göra, bete sig och handsas med det.
i rädsla att såra sig själv och andra.
och det är tragiskt när man ska behöva inse det.
att de man tror ska stå där i vått & torrt inte finns där när man behöver det som mest,
samtidigt som man är glad över att de slipper gå igenom det, bara för att förstå.
men det gör så ont när man väl inser det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar