one hill, a big one

ligger vaken i natten. tittar på ljuslågan och lyssnar till tystnaden. och tittar.

jag känner igen mig så många gånger. och det ger så mycket minnen. så mycket smärta.

o jag önskar att jag bara kunde kasta bort det, med stolthet, och gå vidare.

men leendena får det bara att krampa ännu hårdare runt mitt hjärta, jag sväljer,

försöker hitta styrkan och inte falla över kanten. igen...

blickarna, leendet -det är du. och det är jag.

och det gör så ont att känna igen sig. och veta sina misstag och svagheter

men att vara alldeles för rädd för att möta dom, stå upp till kamp, och kanske, kanske segra.

och jag skulle vilja säga att jag har ändrat mig. att jag är tuffare nu.

men när jag ser det igen, karaktärerna (jag själv) så är det som om tiden stått stilla.

och tårarna rinner...

som så många nätter förr.

och jag vet att jag kan ta mig igenom det, jag vet att jag har lyckats förr,

men det gör så ont att se allting jag har förlorat - i rädsla för att kanske inte vinna

och det grämer mig att jag är precis som B är, och att jag är alldeles för rädd att släppa någon in....