people always leave?

har fastnat i oth-träsket igen de senaste dagarna.
och av nån anledning slår det mig, vad jag känner igen mig själv i p.
"peolpe always leave", you know

och jag vet att v har rätt när han säger åt mig att jag måste våga lita på, o släppa in
människor, för att visa vem jag är på riktigt. på insidan bakom det glada leendet.
bakom dom djupa såren, tankarna och förvirringen. men jag är rädd...
rädd för att hamna där igen, släppa in någon, som försvinner, o sen stå ensam kvar.

och jag vet inte om det är värt det.

det är så mycket enklare att bara visa den där glada och positiva sidan,
mycket enklare ifall människor visar sig vara något annat än man tror.
och inte står kvar där med en hjälpande hand när man öppnat sitt hjärta o sinne.

det gör mindre ont när dom går då.

men ibland gör man ändå misstaget, man tror man är duktig o modig för att man
försöker, öppnar upp sig och släpper in någon. och så blir de ändå pannkaka av det.

jag är nog väldigt svår på de viset. (och fast jag vet om de, är det svårt att ändra)
-

nog om pärlor åt svin?

hade en rolig kväll igår! rolig men udda. och känslosam.
tungt att gå upp imorse och jobba hela dagen. men jag överlevde.
och nu har jag städat hela lägenheten och packat inför helgens bravader,
för imorgon efter tråkigheter som jobb & begravning åker jag mot karlstad
för att ha världens bästa helg med härliga tjejer o bara må bra!!

nej godnatt. klockan ringer 04.45 - it´s time to