efter ett djupt samtal med en kär vän igår så slog det mig hur feg människan är.
hur rädda vi är för att bli ensamma och hur långt vi är beredda att gå för att slippa det.
vi håller hellre tyst, låtsas som inget och står ut, hellre än att säga hur det är.
försöker att gömma o glömma vad våra hjärtan skiker och hoppas på att det går över.
men det gör det inte... och det blir inte bättre av att skjuta på det.
jag kan ärlig säga att jag inte är bättre själv alla gånger. man vill inte såra någon.
och istället för att säga sanningen om hur man mår, och hur det är, så försöker
man att tiga ihjäl det. man inbillar sig att om man bara står ut tillräckligt länge så
försvinner den gnagande känslan inom en, och man slipper såra nånannan.
för hur det än är, så låter jag hellre mig själv ätas upp inifrån än att såra dig.
men frågan är vad som gör ondast egentligen?
att leva i en falsk dröm om hur bra allting är och sedan bli tagen på sängen
av raka motsatsen och inse att verkligheten varit något annat än man trott väldigt länge,
eller att få en rak men ärlig förklaring till hur och varför allting är på en gång.
jag ser tillbaka i mitt bagage, av vad som format mig
och inser att jag hundra gånger hellre hade tagit smällen med en gång, många gånger.
för hur ont det än gör, och hur värdelös man än känner sig, så blir det bättre.
you know the feeling
man öppnar upp sig, man litar på någon, o man tror att allt är precis som man föreställer sig.
och så pang, helt plötsligt, står man där igen med besvikenhet i ena handen & ilska i den andra.
kankse främst på sig själv för att man inte har insett hur saker ligger till.
fast när allting kommer omkring så är det inte du som gör fel...
men jag vet, det är svårt.. och det gör lika ont varje gång man inser att man öppnade upp sig
och släppte inte någon, som inte hade stake nog att öppna upp sig själv på samma sätt.
men det är klart, det är smidigare att fly än att stå upp o fäktas..
(hur mycket jag än avskyr det)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar